Ett elskåpsregn i drömmen i sömnen som snurrar, och utanför, det rasar och dör. Du klättrar så högt och det är som gelè, och du klättrar och klättrar för att få se, det gröna nu på våren. Det sköna mellan såren. Och det rasar eller ramlar och igår var det vingligt, köksbordet i rök och Jenga, det finska spelet, klossar som byggs upp och en och en tar du dom försiktigt och lägger dom överst, och … ”det är som livet”, säger hon och det kanske inte är meningen … ”host”, men hon blåser röken i ditt ansikte och tornet svajar och huset svajar och fönstret är öppet och du vill men vågar inte chansa, att det skulle stå några brandmän utanför och fånga dej studsande skönt i ett segel när du landar, flyger bort. ”För jävligt”, säger du och du drar ut den sista klossen och det exploderar och faller ner på golvet, ”livet är för jävligt, eller?” Och hon ler och det kanske inte är meningen, men hon liknar en varg och du vet inte om det är livet som försvinner. Fönstret, det öppna. Du vet inte om du hinner. Vem som vinner. ”Det är upp och ner”, säger hon och efter åskan kommer en blixt till och en blixt till och du fyller inte år och du vet inte om det är det sista fyrverkeriet, du dör och utanför, bilar som kör, alla till dej, alla vill hoppa upp och ner i brandmännens luftslott i uniformer.

Min kompis, den unge och begåvade författaren, berättade en fin historia från en av krogarna på en tvärgata till Istedgade, goda glada Vesterbro med dess mytiska och alldeles verkliga historia. Det finns kvar. Men vi var i Malmö och jag kommer att sno den där historien om kvinnorna på barstolarna och rasslet från maskinerna och en tjock dansk, kan man tänka, med uppknäppt skjorta och cigarr och mycket mer, jag måste prata med upphovsmannen. Vemär upphovsmannen? Och det fullt vanliga osannolika och den enda kyrka med heltäckningsmatta, för kanylerna och glasflaskorna, det ska vara öppet för alla men tyst för eftertanken att höras, i en kyrka. Men vi var i Malmö för att prata med varandra, samtala och på Skolgatans Ölcafé spelades bidrag nummer ett i melodifestivalen just som vi steg in. Men, låt oss ta Cypern, den moraliska segraren. Det är ju inte melodierna som tävlar längre. Och Cypern hade helheten och löken på laxen, romen på russinet. Och ett evigt glatt lalalalallande, oemotståndligt. Men nä, svåra Sverige skulle vinna och ta oss tillbaka till Burroughs och Lou Reeds skräckbilder om ett iskallt land med kyrkogårdar mitt i stan, sprit och sprit och isbjörnar och världens högsta självmordsfrekvens. Jag åker hellre till Cypern, och jag vet att min kompis, den äckligt disciplinerade kundinformatören, följer med, i teorin, mina vänner, i teorin. Nu vet jag ju att Percys underhuggare ser till att vi får spektaklet i Malmö nästa år. Lita på att Turning Torso och dom fina kommunikationerna till Hyllie spelar in, betydligt mindre än allt det som sker när vi inte ser. Det var nämligen så att vi kom att prata konspiratoriskt bakom kulisserna igår. Och en viss metallarbetare hade också ett ord med i laget, och irländarna, kunde inte mer än skratta åt dom två eländen i konstiga kostymer. Ja, en rapport från verkligheten kan se ut hur som helst. Min cykel är snodd, blåsor under fötterna, och ändå ett oförklarligt leende på läpparna och i sinnet. Det är inte lätt alltid att vara svårmodig poet. Men den relativa fattigdomen består, ramarna härmed söndersugna.

Simmade 1200. Simmade 1800. Simmade 1200. Simmade 1600. Badade i havet på kvällen, femton eller kanske sexton grader. Vinden var kallare men fortfarande sommar. En veckas första fyra dagar kan se ut så. Kan verka tråkigt. Simma fram och tillbaka. Men hade det inte varit för kroppens trötthet och sug efter sött hade jag simmat fortfarande, någonstans i norra kanalen. Sex bänkar. I dagens moderna datorspråk refererar man till orgier i solnedgången. Men jag pratar om sex bänkar fördelade två och två mellan Limhamns småbåtshamn och hoddorna i Sibbarp. Dom är i alla fall borta nu, bänkarna. Jag flyttade till Malmö 1994, sen dess har jag cyklat till dessa bänkar under utesäsongen. Jag har sett bron bli till i stillheten i solnedgången, jag har skrivit delar av böcker där. Jag har fått tillbaka lugnet som jag eftersträvar men så lätt tappar. Nu är bänkarna borta. Vad händer då med mitt liv? Inget särskilt. På lekplatsen vid stadsbiblioteket i Malmö är det sagotema, eller nåt, bänkarna är obekväma och står i sandlådan. Kan vi inte bara konstatera att föräldrar vill läsa en tidning och barn vill leka. Kan vi inte bara låta det ske, utan sand i skorna. Malmö stadsbibliotek var annorlunda 1994. Nu har jag en självklar plats där. Vi måste anpassa oss i dagens snabba samhälle. Och det gör vi, annars dör vi. Men välj! Välj dina strider.

En svarvare tog upp metallbit efter metallbit vid vårt bord på krogen. Det var fotboll på teven, tror jag. Han satt inte vid vårt bord egentligen. Inte kvinnan i rött heller. Och metallbit efter metallbit upp på bordet. Någon försökte passa ihop bitarna men fick veta att det inte gick. Det var surrealistiskt och jag och en kompis tittade på varandra och skrattade, som att en salongskvinna från överklassen plockat fram minkboor, räv- och loditon och bara fortsatt, fyllt bordet. Senare böjde sej kvinnan i rött över mej och skällde mej för att håna arbetarklassen, dom som byggt och byggde vårt samhälle. Där och då kände jag mej trött på delar av Möllevångens kvasiradikala och humorlösa befolkning. Men ändå, jag undrar vafan det ska vara för mening med det här. Vad är det för ett liv att vara nöjd i, att låtsas vara nöjd i. En damm med trasig fontän, godispapper, och en smutsig ballong ovanför torget. Eller som Britt-Marie, 73 år, sa: "Det var ett trevligt ställe tills dom bombade." Men pizzerian och spelbutiken finns kvar. Nya ägare. Något som alltså brann. "Ta det med Lasse, han tränade en månad i öststaterna när han var femton. Världs- och europamästare." Så. Inga pengar, ingen alkohol. Kanske finns en nergrävd nyfikenhet. En massa. En jämnare, gråare, tråkigare massa. Bibblan är stängd och i tre timmar ligger jag i badkaret och läser Vänner för livet. Per Hagman. Tack så mycket, du räddade mej den här gången.

Lika lång väg tillbaka. Snön smälter grusvägen blir mjuk och svårforcerad. Tillbaka till Vollsjö i tanken. Lappsjukan, ensamheten. Då hade jag ett bibliotek och en affär i alla fall. Även om bibblan oftast var stängd. Köpa tidningen. Gå längs ån. Gå på banvallen. Som nu på våren, dom nya ljusa löven. Jag hade min egen pub, nu har jag bastun. Jag är cykelvillig. Då kunde jag cykla till Sjöbo. Gå på Gondolen och cykla tillbaka, den tunga uppförsbacken. Då kunde jag sitta i Vollsjö och tänka: Jag vill någon annanstans, men det är inte värt det. Inte Sjöbo. Nu har jag ingen affär, ingen tidning. Biblioteket finns också i Sveg. Tjugofem minuter dit, mer än trettiofem hem. En lång seg sugande backe. Jag fick ont i ryggen sist. Jag skulle nog må bra av att besegra backen igen. Jag har gjort den till ett monster. Jag kan gå på Svegskrogen och dricka en läsk. Eller Björnen eller Mysoxen. Läsa tidningen som finns på nätet men inte är samma sak. Men. Är det värt det? Jag går uppför trappan och sätter igång bastun igen, plockar den fjärde boken från biblioteket.

Det är inget annat än april, baby. Vi trodde att det var våren. Sen trodde vi att det var vintern. Sen Norrland. Det är aprilväder, baby. Sa hon till slut. Och då droppade snön överallt. Ibland kom den som bomber från taket, ner på verandan där vi satt. T-shirt, långkalsonger. Ibland tog jag på mej gummistövlarna och gick ut i den tunga snön, luftigt vit. Men först: Malmö. Serviceledare. Redan där kan det bli snett, eller nytt. Första klass. Tåg mot Stockholm, sen Sveg. En blåsig tisdag. Lämnade barnen, badade, packade. Tog en taxi när det blev bråttom. Köpte två biografier i pocket, Kajsa Grytt och Gösta Ekman. Avgång 11.13. Ankomst 21.20. Serviceledare=konduktör, tror jag. Hässleholm. Jag åker åt fel håll. På flera sätt kommer Norrland redan i Hässleholm. Min myt om Norrland, allt som inte är västra Skåne, Österlen eller Göteborg. Min myt: Snörpheten. Granskogen. Och dessa röda trähus. Arlanda och vidare norr. Lyssnar på The Fine Arts Showcase. Det är så sorgligt vackert. Telefoner telefoner. En annan typ av första klass. Andra våningen, och telefoner. Vi ska passera Prins Daniels Ockelbo, Lill-Babs Järvsö. Och Per Perssons Bollnäs. telefoner. Grått väder. Just nu fruktansvärt fult på det här fjället, eller vad det är, utanför Uppsala.

Den trettonde björnen

Det är fredag. I onsdags simmade jag 1200 meter, igår 1600. Och det är en småkall vår att cykla i.
Jag hade glömt sitthandduk till bastun igår. Satt på mina badbyxor istället.
Och någon hade kletat tuggummi på bänken i värmen och mina badbyxor blev kletigt. Vilken värld är detta.
Och riktningen, har vi någon riktning.

Jag har läst Douglas Coupland för första gången på flera år. Hej Nostradamus.
Det är något med Douglas Coupland.
Han kan ... vara en röst för många.

Det är fredag och jag lyssnar på Frida Hyvönen. Hon är mycket bra. Den nya plattan verkar slå den förra.
Frida Hyvönen sjunger om björnar. På tisdag sätter jag mej på min plats i första klass-vagnen och dunkar mot björnarnas land Härjedalen.
Dom mörka nätterna i Hennings hus. Vem bankar så hårt på dörren då. I björnarnas land.
Jag skrämmer upp mej själv.

Moderater är råa. Folkpartister sluga. Sverigedemokrater verkar vara rakryggat okunniga i flera fall. Det kanske inte hedrar. Det kanske ... sossar är, ja, det vet vi inte, tror jag, eller ... Och inte KD och inte Centern. Vänsterpartiet kanske äntligen är på väg att få ut brödet rättbakat.

Det är fredag och jag är en dag nyklippt av ny frisör.
Sen spelade vi Jenga och åt glass.

Och det sjuder i den politiska grytan, såvält lokalt som globalt. Men jag hör inte det tydliga kloka klara rösten som ska stiga upp ur en vulkan eller åtminstone en skorsten.